De flesta veterinärer och terapeuter vill, och tror, att de behandlar orsakerna till sina patienters problem.

När jag behandlar orsaken, ser jag det på ett lite djupare plan. För att förklara vad jag menar med att behandla orsaken, börjar jag med ett exempel från Traditionell Kinesisk Medicin, TCM, en liten studie som gjorts i Kina.

6 människor med smärtor i den övre delen av buken, strax under revbenskanten, blev undersökta, först av en vanlig skolmedicinsk läkare och därefter av en läkare utbildad i TCM.

Den skolmedicinska läkaren utförde gastroskopi, tittade ned i magsäcken med hjälp av ett endoskop, och kunde konstatera att alla 6 patienter hade magsår. Läkarens behandling blir att behandla magsåret med någon form av magsårsmedicin, troligen något omeprazolpreparat och kanske kombinerat med en antibiotika mot bakterien Helicobacter pylorii.

Den TCM-utbildade läkaren började med att fråga ut patienterna om allt i deras liv som diet, livsstil, ovanor, avföring, urin, smärtor, tidigare sjukdomar och medicinsk behandling, andra symtom etc. Samtidigt noterades patientens utseende, ansiktsuttryck, beteende och kroppshållning. Därefter undersöktes tungans form, storlek och rörelser samt tungbeläggets tjocklek, utseende och färg. Slutligen undersöktes patienten med hjälp av kinesisk pulsdiagnostik.

Efter avslutad undersökning av de 6 patienterna konstaterade TCM-läkaren att de hade 6 olika disharmonier, individuella svagheter, som orsak till sina magsår. Alltså skulle de 6 patienterna få helt olika behandling med akupunktur och örtmedicin.

Alla de 6 patienterna hade samma symtom av smärta i den övre delen av buken, kanske svidningar i magsäcken eller halsbränna. Skolmedicinskt har de samma sjukdom, magsår, och får samma behandling. Enligt TCM har de samma symtom, men helt olika orsaker till sina symtom.

Om vi tar som exempel en ridskola, där alla ridskolehästarna är vuxna, går i samma stora hage och står i samma stall. De sköts av samma personal, har samma arbetsuppgifter och får samma mat.

Så kommer det plötsligt in en smittsam sjukdom i stallet, t.ex. kvarka. Orsaken till smittan är ofta att en ny häst kommer in i stallet och smittar de andra hästarna med en bakterie, Streptococcus equi/zooepidemicus.

Några av hästarna kommer att bli allvarligt sjuka med mycket hög feber och stora bölder i käftgropen. Några hästar blir inte sjuka alls. Det samma gäller om det är en Herpesvirusinfektion, några hästar blir allvarligt sjuka med svaghet, vinglighet kanske förlamning av bakdelen. Andra blir inte sjuka alls. Orsaken till sjukdomarna, enligt skolmedicin, är alltså en bakterie respektive ett virus.

Jag vill gå djupare än så och fråga varför blir några av hästarna så mycket sjukare än de andra? De står i samma stall och har utsatts för samma smitta. Du svara troligen, ja, men de har olika starkt immunsystem. Det håller jag med om, men då frågar jag igen; varför?

Nu har vi kommit till kärnan av vad jag menar med den individuella orsaken till sjukdom.

Precis som de 6 magsårspatienterna tidigare så måste vi hitta vilka individuella svagheter som är orsaken till att en häst har ett svagare immunsystem än en annan. Ännu bättre om vi kan stärka hästens egen självreglerande och självläkande förmåga, innan den utsätts för smittsamma sjukdomar. Det är målet med förebyggande behandling.

Hälta

Ett vanligt problem hos hästar är rörelsestörningar och hältor. Ledinflammation i carpus (framknä)/kotled/hovled på frambenen eller skador i gaffelband eller böjsenor och/eller ledinflammation i knäled/hasled/kotled eller gaffelbandsskador på bakbenen, är vanliga orsaker till veterinärmedicinsk behandling. Då tror man att orsaken till hästens hälta/rörelsestörning är just ledinflammation eller senskada. Sådana skador är sällan det primära problemet, om inte hästen har en medfödd ledskada eller varit utsatt för akut trauma.

Istället har hästen under lång tid haft muskulära problem framförallt i bäcken-, höftleds- och ländryggsområdet. Nedsatt funktion i dessa områden leder till smärta, som hästen försöker att avlasta, och också till att den stötdämpande och stabiliserande funktionen i muskler, senor och ligament reducerats.

På grund av muskelsmärtan kommer hästen att avlasta till andra sidans bakben, via ländryggen och också till frambenen. Felaktig användning av bakbenen leder till överbelastning av knäled/hasled/senor och gaffelband. Asymmetrisk användning av bakbenen leder till att ryggen hålls i en ensidig sidoböjning och att ryggkotorna inte kan rotera normalt. Frambenens stötdämpning sitter främst i bogmuskulaturen. När dessa muskler blivit överbelastade får muskler och senor längs underarmen och kotledsområdet ta en större belastning. Så småningom, efter ganska lång tid med muskelsmärta, avlastningar och felbelastningar kommer leder och/eller senor att uppvisa tecken på ledinflammation/skada.

När hästen har fått en ledinflammation och/eller senskada räcker det alltså inte att behandla detta lokala symtom. Man måste undersöka hela hästen och hitta de primära orsakerna, de icke-fungerande och smärtfulla mjukdelarna. Annars kommer led- och/eller senskadan att återkomma ganska fort.

Vad menas med yttre stressfaktorer, som orsak till sjukdom?

Yttre stressfaktorer kan var smitta, som tidigare beskrivits, eller hästens foder, utrustning, träning, skötsel, underlag, skoning stallmiljö etc.

Det har, med rätta, lagts mer fokus på hästens utrustning på senare år. Många har gått utbildning för att bli sadelinpassare. Problemet med sadelinpassning är att det finns 8 olika sätt att inpassa sadlar. De flesta blir upplärda i ett av dessa sätt och är ofta bundna till ett speciellt sadelmärke. Många ryttare väljer sadel efter framgångsrika ryttare eller mode, även om just den sadeln varken passar hästen eller ryttaren.

Som yttre stressfaktor har vi också ryttaren. För att en sadel ska fungera för hästen måste den först och främst passa ryttaren. Kvinnor måste ha en sadel som passar det kvinnliga bäckenet. Problemet med att göra sadlar för kvinnor är att det går ut över sadelns bäryta gentemot hästen. Många moderna sadlar ger inget stöd där ryttaren sitter.

Förutom obalanserade och sneda ryttare måste vi också ta hänsyn till hästens medfödda ensidighet, som bidragande orsak till hästens problem. Inom klassisk dressyr arbetar man mycket med rakriktning, för att stärka hästens svaga sida. Problemet är att både ryttare och häst har en stark och en svag sida. Bådas nervsystem ger oss en uppfattning att vi arbetar liksidigt fast vi inte gör det.

Hästen vill hela tiden hellre använda sin starka sida eftersom den har bättre kontroll, balans och finmotorik om den får göra det.

Ännu värre är det för travhästen, som inte får någon hjälp med eller undervisning i att stärka den svaga sidan. Alla är nöjda om den bara springer fort. Ingen lägger ned arbete på att få den mera liksidig och därmed mera hållbar.

En kombination av hästens medfödda ensidighet, obalanserade ryttare, dålig utrustning, dåligt inkörda travhästar, ensidig eller felaktig träning, dålig skoning, uppstallning i box, lite utevistelse etc. är orsaken till att hästens nervsystem börjar att begränsa rörligheten i utsatta muskler, senor, ligament, ledkapslar. Begränsad rörlighet i mjukdelarna går i första hand ut över rörligheten/funktionen i höftleder, SI-leder, ryggkotor och bogleder. Detta i sin tur är den direkta orsaken till hästens snedbelastning och avlastningar, som med tiden leder till överbelastning av distala leder och senor, och därmed ledinflammation och senskador. Det är också orsaken till kissing spines, atros i fasettlederna mellan hals- och ryggkotor, artros i SI-lederna, ryggsmärta naturligtvis och en hel rad av beteendeförändringar.

Hur förebygger man dessa skador?

Man måste först göra ryttare/tränare uppmärksam på vad som kan göras när det gäller hästens närmiljö och skötsel, hästens träning och utrustning. Här ingår också att göra ryttaren intresserad av att koncentrera sig på att träna sin egen sits, med hjälp av en tränare som fokuserar på hur ryttaren sitter i sadeln. Helst bör alla ryttare göra en sitsanalys för att få hjälp med sina egna snedheter.

Innan man byter sadel är det också viktigt att behandla hästens muskulära problem, så att den hittar tillbaka till en bättre balans och blir smärtfri. Det betyder att man måste arbeta hästen från marken en tid, beroende på hur allvarliga skador den hade och hur bra den svarar på behandling.

När man byter sadel måste man vara noga med att den passar ryttaren i första hand. Även om man hittar en sadel som passar perfekt till hästen, så kommer den att ge hästen problem om inte ryttaren kan sitta i en balanserad sits.

Träningen måste i första hand gå ut på att stärka hästen liksidigt.

Travhästar måste jobbas från marken t.ex. tömköras, för att få hjälp med sin oliksidighet. Gärna över bommar på både rakt och böjt spår.

Alla hästar behöver därefter undersökas och behandlas med jämna mellanrum, för att förebygga led- och senskador. Vi kan kalla det underhållsbehandling, precis som att man med jämna mellanrum lämnar in sin bil på service.

Underhållsbehandling betyder inte att man åker till en veterinärklinik för att böja ben, om inte hästen har tydliga problem. Nej, det betyder att man med jämna mellanrum, som ofta är olika från häst till häst, går igenom hästens muskulatur och ledernas rörlighet. I mitt fall med hjälp av osteopati. Man bör också ta reda på hästens inre energibalans, som har med hästens förmåga till självreglering och självläkning att göra. Det gör jag med hjälp av kinesisk pulsdiagnostik och palpation av akupunkturmeridianer och punkter.

Allt detta lär man sig på den 2 åriga utbildningen på SHU.

Tack för att du orkade läsa så här långt!